Som jag skrev i mitt förra inlägg så drömde jag att jag tatuerade in: Live life på min handled, och att varje gång jag kollade på den tatueringen så blev jag glad. Det kändes som att det var ett tecken på att jag borde gå vidare, eller på att båda vi borde gå vidare. Men när jag tröck på spåkulan på facebook så stog det att jag skulle kämpa, att jag skulle lyckas med viljan. Så ja.. Blev ju lite osäkert. 

Men nu har jag inte mer val än att tro på den första drömmen och försöka se det som ett tecken. Jag vet att allt det här är mitt fel men jag kan inte spola tillbaka tiden,om jag kunde det så skulle jag göra det men det är omöjligt. Frågan är då om jag ska gå runt och älta det här om och om igen.. Vilket jag redan har gjort.. Men nej! Det tänker jag faktiskt inte göra. Jag kommer säkert göra det av mig själv, men jag ska försöka att bara gå vidare nu inte älta saker, för det gör ingen nytta alls. Jag har redan lärt mig min läxa och jag ska fan försöka att inte älta samma sak om och om igen. Jag är helt slut, jag orkar inte mer. Jag ger upp. Men fan för mig asså att jag är så jävla dum i huvet. Men aa.. Gjort är gjort och jag kan inte straffa mig själv för det här hela livet.. Någon gång måste jag kunna gå vidare.. Hur svårt det än är. 

Jag hade bestämt att försöka ta tag i skolan också, men det får nog vänta några veckor till. Sen måste jag lägga på ett krut. Tänkte att jag kanske borde börja träna lite igen också, det är alltid svårt att komma igång men när jag väl har gjort det så brukar jag må bättre av det både fysiskt och psykiskt, och det är ju faktiskt vad som behövs just nu så hoppas att jag orkar ta den lilla energin som jag har kvar och lägga på träning! 

Det här inlägget är säkert jätte rörigt, men det beror bara på att det är rörigt i mitt huvud just nu.. En del av mig säger att jag är så sjukt jävla korkad och inte förtjänar något annat än att må så jävla dåligt i flera månader.. Men den andra delen av mig säger att alla gör misstag och bara för att man gör misstag så betyder det inte att man är ett. Jag kan inte leva efter det här misstaget i flera månader, jag måste få kunna gå vidare eller rätta till det. Och att rätta till det är nog näst intill omöjligt så jag har inte så mycket till val. Gick precis in på en blogg som jag brukar spana in, hon skriver alltid ner massa olika citat, och när jag killade för några minuter sedan så stog det: Be confident. Just because you make mistakes, doesn't mean you are one. Vafan, allting passar in med vad som har hänt, det är ju nästan läskigt, nästan som att det var menat att allt det här skulle hända, men nu är jag bara vimsig jag vet..

Hm.. Men jag ska faktiskt gå vidare. Han vill inte ha något med mig att göra och jag vill inte göra mer skada än jag redan har gjort. Så jag måste faktiskt försöka. Så ja nu försöker jag lägga det här bakom mig, men det kommer nog komma upp några inlägg lite då och då om det här, för jag kommer inte kunna släppa det bara sådär även fast jag vill. Och det är skönt att skriva av sig, egentligen därför man har en blogg ju, eller iaf jag!