Nu när jag sitter här och läser om din sorg så kommer känslorna tillbaks. Man känner igen sig så mycket och jag vet ju vad vi pratar om.

Jag minns inte mer än att jag skrek varje morgon, jag ville ju ha dig tillbaks.. Du hade funnits där hela mitt liv. Ända sedan födseln. Men en dag var allting bara borta och det gjorde för ont. Det mesta är bara minnen nu.. Jag tror att jag glömmer bort mer och mer för att jag är för feg för att tänka tillbaks, för feg för att tänka på hur det kunde ha varit. Allting är så förvirrande, jag är säker på att du är en underbar människa, det är iaf vad jag minns. Du kunde komma ihop dig med folk och ha ett häftigt humör, och du var inte alltid den bästa på att ta ansvar men jag vet också att du var snäll, riktigt snäll. Du ställde upp och gjorde saker för våran skull, och du spenderade gärna dina sista pengar på oss. 

Jag minns att det var mitt på ljusa dan, jag hade varit busig och farfar ville prata med mig. Jag blev livrädd och smällde igen dörren till mitt rum. Han lovade att han inte skulle skälla på mig, för att det inte hade med det att göra så jag öppnade dörren. Jag trodde fortfarande inte på honom så jag stack bara ut huvudet. Mamma, farmar, Eva, Julia och Anton satt samlade runt köks bordet. Han bad mig att jag skulle sätta mig ner en gång till, han var väldigt lugn i tonen. Jag satte mig ner och lyssnade.

Han var på sjukhuset och det var för sent.. Allting var för sent. Det hade gått så lång tid utan att någon hade agerat. Jag tror att jag förstog mer än vad jag tror. Bara inte just då, för i den sekunden så var det ju bara som en stor chock och jag skämdes så mycket. När jag tog steget in i rummet och såg honom ligga där så visste jag bara att allt skulle bli bra, jag ville inte lyssna på vad mamma sa.

Jag tyckte så synd om honom för alla sladdar han hade instoppade i hela kroppen, jag tyckte att det såg ut att göra så ont. Jag glömmer aldrig den där äckliga sladden som var djupt intryckt mellan halsen och bröstet på honom, jag kunde inte fatta att den gick rakt igenom. Mamma sa åt mig att jag kunde prata med honom, han skulle höra vad jag sa men han skulle inte kunna svara. Jag hade absolut ingenting att säga, jag var så rädd. Och jag visste ju att allting skulle bli bra så det kunde jag säga när han hade vaknat igen. 

Det var dags för Malins familj att åka därifrån, hon grät hela vägen hem. Jag minns inte riktigt vad jag gjorde eller hur vi tog oss hem därifrån, men jag vågade inte visa att jag var ledsen så jag sprang runt och lekte kull med min kusin. 

Jag minns inte heller när vi fick reda på att han hade gått bort. Men dagarna därpå var jobbiga. Jag minns inte så mycket mer än att jag ställde mig nedanför balkongen och skrek och grät varje morgon när jag skulle till skolan. Flera gånger blev mamma övertalad om att jag skulle få stanna hemma men många gånger blev jag också iväg skickad. I skolan när mina kompisar frågade vad som hade hänt så la jag till ett fult skratt för att ingen skulle se att jag var ledsen, jag skämdes så mycket för att prata om det och det gör jag än idag. Min fröken la till något som: Men ellinor det är väl inget roligt!? Och jag förstog ju direkt vad hon menade. 

Mina kompisar ville ju fortsätta att leka som vanligt och det var ju då som jag behövde dom som mest, men istället så stötte jag bort dom. Jag ville inte vara med och leka längre och jag började gå raka vägen hem efter skolan. 

På kvällarna skrek både jag och Julia. Vi skrek och vrålade efter honom. Vi låg nog bara och väntade på att han skulle komma in och säga godnatt, men han kom aldrig igen.. 

Åren gick och det var väl inte förrän då vi började leta efter svaren. Jag vågade väl inte fråga så mycket kring det men det kan jag tänka mig att Julia gjorde. Och Anton blev ju också äldre med åren så då stog ju han också där utan honom. 

Jag vet inte riktigt hur jag ska eller hur jag vill tänka kring allt det här. Det var så länge sedan allting hände och det värsta är nog bara att tänka tillbaks på hur jobbigt det var just då. Det är klart att det inte är lätt nu heller men betydligt enklare. Det svåraste av allt är nog att prata om honom, jag tror inte att jag har gjort det på riktigt sedan han gick bort. Jag och mamma har väl haft något kall prat om honom men inte mer än så, jag lyssnar mest. Jag tror att det kan vara så jobbigt just för att jag inte vet hur jag ska reagera, eller för att jag tror att andra förväntar sig en viss reaktion av mig. Men egentligen så måste det ju vara lika pinsamt för personen som frågar också, och jag förstår inte vad det är jag skäms över, jag har ju absolut inte gjort något fel. 

Du kommer inte tillbaks och vi blir aldrig en familj som förut igen. Men det är smällen man får ta ibland.. Jag minns en kväll när jag fixade mig inför en fest jag skulle gå på. Volymen var maxad och jag stod framför spegeln. När du gick bort så ärvde jag ditt halsband med dom där två fiskarna i. Jag har på mig halsbandet lite till och från, och just den kvällen, jag minns inte om jag skulle ta av eller på halsbandet, så hörde jag hur någon röck tag i mitt porslin bakom mig och liksom drog runt det i hyllan. Jag blev såklart väldigt rädd eftersom att jag är livrädd för "spöken". Men på ett sätt så visste jag att det var du. Som om det bara kändes på något sätt. Ibland får jag sånna där små vibbar och vare sig det är du eller inte, så kommer jag alltid att tro det!

Jag har många gånger fått höra av mamma att: du är så lik honom Ellinor! Ni har samma gångstil och du har fått hans personlighet. Har även fått höra att han mådde likadant psykiskt som jag kan göra ibland. Och vem vet inte bättre än min mamma? Men det här är ingenting som jag tycker är jobbigt eller mår dåligt över, jag är bara glad att han lever vidare i mig! Med mig! 

Allt blev så konstigt när du gick bort, det känns som att vi förlorade fler personer än en. Folk runt omkring oss började dra sig undan och bete sig konstigt. En del slutade höra av sig och släktingar som egentligen borde funnits där stack bara. En del har kommit tillbaks men några står fortfarande på fel sida. Det är klart att det var svårt för vår omgivning, dom visste väl inte vad dom skulle säga eller göra, men man gör det inte bara enkelt för sig och backar undan. Det var ju jobbigt för oss också, speciellt när det blev som det blev. 

Om du ser det här, så måste du veta att jag saknar dig av hela mitt hjärta. Det känns verkligen som att du är här nu, här inne i rummet och jag är jätte rädd. Men du ska veta att jag älskar dig. Du finns i mitt inre!



Teddybjörnen fredriksson


Ted Gärdestad- Jag vill ha en egen måne. Den här låten har alltid påmint om 
dig. När jag var yngre så sjöng vi alltid den här låten på musik lektionerna i 
skolan, jag försökte alltid att hålla mig så länge som möjligt men sen brast 
jag ut i tårar och sprang därifrån. Så kom alltid min lärare med varm oboy.