Det här blev inte som jag förväntade mig. Men vad är det här? Jag är inte deprimerad, jag är inte djupt inne i mig själv. Jag är bara tom. Och ledsen. Och glad. Och tom. Och ännu tommare. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag vet inte om det är okej att vara glad. Jag kan inte låta bli att vara glad, och jag kan inte låta bli att vara ledsen. Jag har varit så ledsen så att jag blir glad när jag känner mig lite mindre ledsen. Men jag vill vara glad, frågan är bara om det är okej? Det är okej, det borde vara okej. Jag har gjort allt jag har kunnat för att få allt att bli bra igen, okej igen. Men det går inte. Jag förstår det. Jag har stängt mig själv ute. Men det hindrar mig inte från att vilja att allt ska bli bra. Men det blir inte bra, det vet jag. Det blir aldrig bra. Det löser sig inte. Men på något sätt löser det sig, utan dig. Jag måste stå på egna ben, och jag vet att jag klarar det. Måste bara våga tro på att det löser sig. Så länge det finns hopp så klarar man sig. Utan hopp, så har man ingenting. Det här kommer lösa sig. Sen att det kommer ta mig en lång tid att förlåta mig själv är en annan femma.. För det kommer det göra. Jag har blivit så bra på att låtsas, bra på att stänga av. Men jag går vidare och släpper allt som tynger mig ner, för att kunna gå vidare.

bye the past - Hello the future