För att du inte finns mer..

Jag kan fortfarande minnas.. 
Det finns så mycket som vill komma ut. 
Kommer ihåg hur du kunde glömma bort
mig när jag satt där i datastolen och
väntade på dig, medans du var i köket 
och kockte korv åt mig och Julia. 
Kommer ihåg när vi badade i ankdammen
och du alltid sa åt oss att inte leka utanför
nätet som hade satts upp. 
Kommer ihåg när vi var på landet och du
tog med oss till bergen där vi fiskade i flera
timmar. Kommer ihåg när vi hade
picknick på Antons första födelsedag.
Kommer ihåg när du och mamma
bråkade, jag och Julia sprang och gömde 
oss i badrummet, när ni märkte det så 
började ni bara skratta och sen var ni 
sams igen. Kommer ihåg hur jag och 
min nya kompis lekte i mitt rum, med 
mina pokemon kort som jag fått av dig
och mamma. Kommer ihåg när du 
putsade fönsterna på mitt och Julias 
dagis, vi villa visa dig för alla våra
kompisar, du var ju en duktig fönsterputsare,
och vi var så stolta för att du var du.
Kommer ihåg när Micke kastade en tvål på 
mig, och när du hörde mig skrika så sprang
du ner för trappan och skällde på honom, 
jag minns att jag blev jätte glad och
tyckte att du var så modig. 
Kommer ihåg när jag försökte prata med
dig men blev helt ignorerad för att du
var fullt upptagen med att spela cs.
Jag minns när jag satt nere i källaren 
och spelade tv spel, du kom ner och berättade 
att gammelfarfar hade dött, jag satt där nere 
och bara grinade hur länge som helst.
Då ville jag bara vara nära dig, hela tiden. 
Jag minns när farfar ville prata med mig 
och Julia, jag kommer inte ihåg vad jag 
hade gjort, men jag trodde att jag skulle få skäll
så jag sprang in på rummet och höll för dörren.
Farfar bad mig snällt att jag skulle öppna, 
och att han inte skulle skälla på mig.
Han ville bara prata.
Jag tyckte att det lät helt okej, så jag öppnade
dörren och satte mig vid köksbordet.
När vi satt där vid bordet, så berättade du 
vad som hade hänt, det värsta som 
skulle kunna hända hade hänt. Han låg på sjukhuset. 
Han skulle inte överleva.
Vi åkte dit och hälsade på, jag var så förvirrad, 
jag fortstog inte så mycket. Jag och Amanda 
sprang runt och lekte på sjukhuset, medans vi 
väntade på att vi skulle få komma in.
Men sen började allvaret.. Jag minns hur 
läkarna sa till mig att jag kunde prata med
honom, han skulle höra mig, han skulle bara
inte kunna svara. Men jag vågade inte, jag
var rädd, och jag skämdes. Jag visste inte vad
jag skulle säga, han bara låg där. Och dom där
slangarna var i honom, överallt. I hela bröstet.
Jag var så rädd. Och mamma var så ledsen,
alla vuxna, dom var så sorgsna.
Jag förstog inte riktigt att jag aldrig 
mer skulle få se honom, aldrig mer få vara nära,
aldrig mer få hålla om, aldrig mer bli tröstad, av honom. 
Sen var han bara borta.. 
Jag blev vilsen, jag ville inte. 
Jag blev så ensam, så ledsen. 
Jag ville bara vara för mig själv, 
ingen fick komma nära, ingen
fick komma in. 
Jag orkade inte, jag ville inte.
Jag ville ha dig kvar,
jag ville se dig igen. Jag var förstörd, 
jag var ensam, jag var övergiven, 
jag var liten.
För att du inte fanns mer...



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback